Spela spelet

Helgen avlöpte som planerat, många skratt, underbara vänner och åter igen utspelade kriget mellan det onda och det goda, det som vi känner till och vet och det som vi ännu inte har upptäckt och känner till.

Begreppet "genom säg själv. . . känns gammalt och beprövat. Vi lever i samhället efter dess normer och våran godtyckliga moral. Vi steker radhusbiff och pratar med närmaste grannen med ett leende trots att vi skulle i samma andetag kunna strypa fanskapet då han skottar över snö han tror ingen ser.

Vi kliver upp, åker på jobbet, våndas över att det är måndag och längtar till helgen.
Då helgen kommer byts radhusbiffen mot fläskfile och vi toppar bubbelvattnet med ett glas rödvin.

Ibland, inte alltid så tar vi tom steget längre och skaffar oss barnvakt till våra 2.3 barn, lämnar våra 3.7 fjärrkontroller på vardagsrumsbordet och besöker lokal.
Ibland tillsammans, ibland med bästa vänner eller varför inte det berömda "grabbgänget" som har sina herrmiddagar. Ändamålet är samma om än syftet varierar.

Vi tar oss ut på lokal, vissa äter ute och slipper elegant den beryktade kön där strategi och erfarenheter planeras och förbereds i minsta detalj. Rustningen är putsad och vapnen är slipade ner till minsta spänne.
Drabbningen är ett faktum och man kan skära i spänningen och förväntningarna.
Vapen varierar i allt från vassa armbågar, fittklänningar, välsmort munläder till charm och målade ögon.
Vilket är ditt vapen?

Vakterna är på plats redo inför kvällens skådespel och den grå massan väntar otåligt.
Den givna timmen slås och sakta sakta släpps man in till kvällens arena. Vissa sållas hårt i kön, man är redan dömd på förhand att man inte får delta och frustrationen är ett faktum, en del sållas vid dörren för att man misslyckades i att följa den redan kända normen.

Dom som tar sig in stärker modet och moralen i baren medan andra förnöjsamt tror sig i sitt sällskap.
Förr eller senare händer det. Spelet.
Man förtränger radhusbiff, 2.3 barn och fjärrkontrollerna!!
Frestelsen visar sitt fula ansikte och moralen backar undan. I vissa fall har den aldrig funnit där.
Allt som hittills känt grått och tråkigt känns ännumera avlägset då spänningen och lusten dunkar på¨och är du inte förberedd så kommer du uppleva att gräset är grönare på andra sidan staketet.

En del vaknar upp dagen efter, uppenbart på fel sida staketet och första som slår dom är "Vad faan hände igår?"

Ska jag berätta vad som hände?
Livet hände, spelet hände och oavsett ditt syfte kvällen innan så riskerarar du alltid att bli utsatt.
Det intressanta är inte vad som hände utan varför det hände.

De ökända "hemfridsförstörarna" som medvetet klädde på sig för att gå ut och förstöra just ditt liv hände.
Eller? Är det ens möjligt?
Tar man alla faktorer i beaktande så kan man komma fram till att det är omöjligt för att den sådan människa ska kunna existera som lyckas förstöra det ni har.
Tyvärr är det lättare se dom bitar man själv vill se.
Sina egna misslyckanden vill man inte se.

Det kommer alltid finnas nya, snyggare och yngre upplagor.
Det kommer alltid finnas frestelser och hemfridsförstörare om du låter dom finnas.

Man är alltid två i ett förhållande och om bitar saknas är det ett val man har gjort tillsammans.
Ibland är det största felet man gör att man helt enkelt väljer fel att ha ett förhållande med.
Man vill olika saker och man slutar prata med varandra.
Vad behöver du? Vad behöver jag? Vad behöver vi för att få detta att fungera?
Vill vi att det ska fungera?
Så vad är facit då?
Jag vet inte min vän, jag har inget bra svar och jag önskar att jag hade det.

På återseende

// Jessi

Början på något nytt

Nu är jag åter i bloggvärlden.
Efter en välbehövlig paus och uppmaningar från andra så börjar min resa att föra ut mina tankar på papper.
Känslan är obeskrivlig och jag känner min förväntansfull och ostadig.
På vingliga ben,  med tankens makt i högsta hugg och ett leende på läpparna så hoppar jag utför så får vi se var vi landar.

Vad har hänt sedan sist? Jag är fortfarande gift, har fortfarande 3 barn trots att jag är med i dåliga-mammors klubb. Jag har nog en styrelseplats där då jag tänker efter.
Jag älskar mina barn alla dagar i veckan trots att  minst 2 ggr om dagen skulle jag vilja strypa dom. Är ganska säker att dom känner samma.

Igår när jag kom hem höll jag på att implodera av alla känslor och negativiteter.
Mina sinnen har legat i dvala, kanske har jag helt enkelt inte haft tid och lyssna förutom då jag känner för att retas med folk. Vissa är som öppna böcker och jag får mer info än vad jag vill veta.

Bytte ut uniformen mot haglöf och gortex-kängor och begav mig ut i skogen. Få uppleva tystnaden och bara vara utan 3027st -Mamma?! senare. Skogen fyller på mina förråd och ger mig ro.

Efter min resa till Barcelona så flyttade pulsen och hettan in och jag har svårt att hantera den.
Den ger sitt uttryck i det vanliga Jessica-andan vilket driver främst min man till utmattningens brant men även de som står mig nära.
Jag har svårt att uttrycka och hantera all energi som uppstår och i grunden handlar det om de som är mest basala här i livet så som luft, sex, mat, sömn och värme i den ordningen.

Mazlows behovstrappa ger en fingervisning hur basal man egentligen är och hur alla individer någonstas förljer samma mall. Nåväl nästan alla ;)
Behoven på den lägre nivån måste vara tillfredställda innan dom högre blir viktiga för individen.

De fysiska ger tryggheten som i sin tur leder till samhörighet.
Samhörighet ger en utveckling på ditt ego som utökar ditt behov av självförverkligande.
Missar man ett steg är man tillbaka till ruta ett om man har otur.
Vissa lämnar aldrig ruta ett medan andra fastnar på andra plan och kommer därför inte att utvecklas.
Jag försöker verkligen uppfylla alla delar för att i slutändan växa som människa.

Då jag kom hem lyser dom upp, kramar och pussar utdelas till höger och vänster och jag känner mig hel.
Jag behöver dom och dom behöver mig. Min middag blev plötsligt oviktig och vi letade oss ut tillsammans.
Att få äran att bjudas in i ett barns tankegångar, få möjlighet att se det stora i det små detaljerna som den stressade vardagen oftast piskar oss förbi i våran jakt på fullkomlighet.

Att våga stanna upp och titta på masken på vägen och se den för vad den är, att brottas tillsammans på gulnat gräs, rulla i löven och låta kinderna bli röda av både kyla och ansträngning. Se lusten i ett barns ögon och få kalla händer lindade runt ens hals samtidigt som han utbrister - Du är bäst mamma.

Vi leker på en lekplats och fler barn letar sig till oss. Jag har egentligen inte ork men man gör det ändå för att jag måste, jag har ett behov av att dela deras tid och lämna spår efter mig.
Jag vill att dom ska kunna våga vara barn då som växer upp och våga gå emot stömmen. Inte spendera 30 år att vänta på pension med att jobba utan att känna lust. Att kunna ta sig tid och leva i vardagen.
Känna tacksamhet och glädje för det man har istället för att vara arg och bitter över saker man saknar.

Jag är rik!
Jag har inte allt jag önskar mig men jag kan vakna upp, känna lust och glädje över att vara jag och leva det liv jag lever.

Hur fyller du dina förråd och vad ger dig glädje??

Puss och kram // Jessi