Frustration råder.

Känner mig som tiger i en bur. Vandrar, iakttar och avvaktar.
Följer staketet fram till hörnet för att sedan slå en lov och vandra åt andra hållet.
Synar staketet, letar sprickor och möjligheter.
Där, utanför finns friheten och det okända.
Om än buren är liten så är den trygg. Den är välkänd och beprövad.

Rastlösheten driver på. Jag plockar och städar i brist på annat.
Kollar till Kk som sover i sin säng. Någonstans i drömmer blir han ledsen och ropar mitt namn och jag försöker verkligen finnas där.
Jag måste finnas där. Det är mitt jobb bland alla andra.

Fick en kär vän till bords idag och vi pratade om livet. Förutsättningarna kring livet vi känner till och det vi bara vågar drömma om. Skillnaden där i mellan är inte helt oviktig heller.
Hela tiden måste jag sysselsätta mina händer, skapar, plockar, dukar och dukar bort tills det är snyggt och rent. Fortsätter galenskaperna utomhus och han låter mig hållas. Finnas där utan att avbryta.
Barnen stojar kring oss, från ena sekunden springa med gnistor i ögonen och ett förtjust skrik till att i nästa stund ramla och gråta hejdlöst. Mitt i gråten övervinner lusten att leka det tråkiga och gnistret är tillbaka i ögonen. Lek och lär alla vuxna. Eller lev som ni lär.

Efter ett tag då kylan biter oss i kinden smyger vi oss in. Skor och jackor ställs på hyllor och hängs på krokar och vi samlas förtjust kring köksbordet. Åter igen dukas det fram gott att äta och dricka och medan jag brer smörgåsar försöker jag verkligen lära av dessa fantastiska varelser. Min vän har avvikit och jag saknar det vuxna sällskapet om än jag roas av de små. Iaktta samspelet mellan deras individer är både läskigt och roande på samma gång.
Dom spelar spelet. Trots att den minsta deltagaren är blott 3 år så är dom fullfjädrade och redo att testa sina vingar. Dom kommer naturligtvis förr eller senare ramla, tårar kommer att spillas och jag hoppas att dom då kommer att ha modet att ställa sig upp och hitta lusten att leka igen.

Snart ligger dom i sina sängar och min egen tid börjar.
Behovet att sysselsätta händerna pockar på och jag gör en insats men den är varken helhjärtad eller seriös och projekten faller en efter en. Sjunker ner i soffan och låter tanken vandra. Om, men och kanske finns där och rör till allt och då jag inte är redo kickar behovet efter endorfiner in.
Jag är helt oförberedd på suget. Begär efter något jag skulle med lätthet kunna släcka om än ytterst tillfälligt.
Ett behov som jag har förlänge sedan försonats med och som jag hela tiden hittar nya vägar att hantera.
Ikväll kan jag inte göra något åt den. Kan varken äta, träna eller älska.

Mitt i allt tvingas tanken tillbaka till verkligheten. Kk gråter och jag tvingas fungera. Den ytterst bristfälliga sömnen från gårdagen gör sig påmind i ett ögonblick och tanken finns där.
 Ett ögonblick, en skugga faller över men försvinner lika snabbt igen och utan speciellt mycket tanke-handling är jag åter vid hans sida. Han slutar gråta och hittar min hand. Vi flätar fingrar så som så många gånger förut och trots mörkret så kan jag se honom framför mig. Han är den enda "mannen" som jag kan göra det med utan uppmaning.

Alla dom timmar där jag har suttit vid hans sida, pendlat mellan hopp och förtvivlan gör att jag känner igen varenda detalj i hans ansikte. Dom mörka långa fransarna som ramar in hans merlerande ögon och alla skrattgropar i dom tjocka kinderna är särskilt svåra att missa.  Han är blek och hålögd, förmodligen trött efter alla påfrestningar och jag lägger tillbaka den varma handen. Utan att titta på mig säger han; Du är bäst mamma, älskar dig mest i världen.

Jag älskar dig socker, mer än du någonsin kan föreställa dig och ana.

Öppna ett fönster

och släpp in ljuset. Släpp in den obarmhärtigt kalla luften och låt den gamla försvinna ut.
Öppna upp för det nya friska och vädra ut det som känns instängt och gammalt.
Det förändrar inget men det känns bättre. Åtminstone förstunden.

Att tillfredsställa sina begär oavsett vilken tolkning eller uttryck dom har så har dom samma tydliga och pockande känsla. Vi har alla våra kors att bära och jag hoppas ni bär era med stolthet. Dom gör just dig unik.

Oavsett om det är sex, träning eller choklad så kräver de sitt offer fast på olika sätt. Bilringar, finnar, en missvisande spegelbild  eller utebliven sömn. De lämnar unika spår fast på olika sätt.
Hur gör man då för att trotsa sina demoner?

Hur står man emot & bör man göra det? Var går gränsen mellan bruk och missbruk?
Inom oss själva finns svaret, vi vill inte alltid se det.

Det som ena stunden känns livsviktigt kan i nästa stund duka undan för en ny påträngande känsla.
Ett begär som gör alla andra oviktiga.

Hur man än beter sig och hur man än gör finns det där, pockar och lockar. Det förbjudna smakar alltid bäst och hur ska man veta, finns det någon att fråga?
Finns det någon norm där man kan fråga saker man behöver veta? Hitta rätt är inte lätt vare sig det handlar om mat, politik eller någon annans underliv.

Lev och låt leva. Gör det som känns rätt för just dig utifrån samhällets lag och normer.
Ta det försiktigt, låt känslan blomma ut. En ögonblickligt tillfredsställelse ger inte nödvändigtvis lösningen på problemet just då.
Leka med elden är populärt och oundvikligt.

Jag har ingen lust

är något jag hör ofta. Jag hinner inte med allt det jag vill göra är ett annat.
Sedan jag fick barn har jag inte tid/lust/ork med . . .
Det varierar vad man inte har tid/lust/ork med men för att grovt generalisera så får inte gifta män knulla regelbundet och kvinnor får ingen egen tid. Ja jag vet att man inte får/bör/ska skriva knulla på Internet för att det kan väcka anstöt! Jag ber om ursäkt även om jag tycker det är märkligt för att alla vuxna gör det och tyvärr oxå vissa barn. Alla utom just dom gifta männen som aldrig får kopulera. Kopulera betyder samma sak som knulla fast ett finare ord. Finare ord gillar vi så jag tänker fortsättningsvis kalla knulla för kopulera för att inte reta någon. =D

Lust är något väldigt intressant. Jag har lust används mer sällan än jag har ingen lust. Det senare används av samtliga barn (dvs under 25) då det gäller allt från läxor till att städa sitt rum och då bevisligen av gifta kvinnor. I många fall även av sambolevande relationer som är dagens motsvarighet på gifta.

Jag känner ofta att jag inte har lust med en del saker. Hushållssysslor är det tråkigaste jag vet men onda måsten. Jag har lärt mig att saker jag inte gör idag kommer att vänta på mig tills imorgon tillsammans med morgondagens måsten.

Därför skjuter jag sällan på saker. Jag kan rent känna viss tillfredsställelse av att få saker gjorda.
Renbäddad säng är en sådan sak. Ny städad toalett eller varför inte att avtorkat köksbord. Man får lust till att göra andra saker än att börja dagen med att städa. Som att kopulera tex. En kaffe med dopp gör alla lycklig oavsett vad man egentligen tycker om kaffet.

Jag fascineras av människor som åker på lust-äventyr. Man åker helt enkelt bort över helgen för att äta, kopulera och få tid för varandra. Inga konstigheter så långt. Man åker ibland i veckor för att blåsa liv i något som uppenbart inte fungerar på hemmaplan. Konstgjord andning i all ära men det löser inte problemet.

Lusten dödas av den gråa vardagen för den är egentligen  förjävla tråkig. Inte nog med att våran egen står oss upp i halsen och dödar sexlivet så luras vi att läsa och uppleva andras vardag på bloggar/facebook/instagram.
I vissa fall ägnar man så mycket tid på egentid och intressen att man hinner inte ha en egen tråkig vardag.

Jag har bestämt mig för att vara annorlunda. En gammal och inte speciellt bra film myntades uttrycket Kåt, glad och tacksam och jag jobbar hårt för att vara just det.
Jag försöker verkligen fylla åren med liv istället för att fylla livet med år. Våga leva i vardagen och försöka uppskatta dom små sakerna i livet. Sluta längta efter helgen och istället längta efter morgondagen oavsett vad den heter. Känna lust för saker på gott och ont och uppskatta skönheten runt omkring mig.
Vara tacksam för det jag har och göra saker för andra. Inte för att jag måste utan för att jag har lust.

Kåt, glad och tacksam och framför allt generös. Generös med sig själv. Säg Ja till livet och genast kommer ditt liv att förändras. Kom igen du törs. I värsta fall har du lagt ner tid du ändå hade förbrukat framför tv.

Kram Jessi

Vaknade av regnet.

Fryser som en blöt hund. Febern gjorde att jag valde soffan och filten, fullt påklädd.
Jag rätar på mig och slås av att ljudet av regnet. Eftersom mitt sovrum nu mer finns i källaren vaknar jag sällan av just regnet. Ofta är det skrik eller panik, eller så dessa i en kombo.

Hur som helst så smyger jag upp, sick-sackar effektivt mellan skor och grejer som ligger slängda i hallen till köket. Blundar för oredan och koka vatten medan jag letar efter min honung. Har fått ett seriöst honungs-beroende av någon outgrundlig anledning.
Smyger tillbaka till soffan och tittar ut och bara njuter av att få vara ensam.
Tittar på regnet och dricker mitt vatten och förundras över dom små miraklerna som sker precis utanför mitt fönster.

Precis just då vaknar mina egna mirakel och det är slut på friden. Att få på 3 barn kläder, mat i magen och under tiden få dom att hålla sams är ingen picknick i parken och slutligen är dom på skola och dagis och jag återvänder till brottsplatsen.

Febern gör sig åter påmind, så en Häagen-Dazs senare och en dejt med Vin Diesel gör sitt.
Sträcker ut mig på soffan återigen, alla måsten som förut var så tydliga har plötsligt tappat fokus.


Drömma sig bort för en stund. Tanken färdas fortare än något plan och då fantasin inte har begränsningar har inte drömmen det heller.

Jag lägger fingertopparna på min panna. Låter dom cirkulera i förhoppning om att huvudvärken ska försvinna. Låter topparna följa bågen ner till örat och sedan längs nacken och upp i hårfästet. Jag känner mig överkörd av tåget, överallt där jag rör gör det ont och ändå kan man inte låta bli. . Att röra.

Får av mig kläderna, ställer mig i duschen och låter vattnet göra klart det jag påbörjade.
Det suger att vara sjuk, på ett dåligt sätt. Jag vill ju lära dig dansa i regnet

Kram Jessica

Rädslor styr våra liv

Då vi är små styr rädslor vårat liv. Man är rädd för tomten, människor i glassögon och plötsliga ljud.
Under våran uppväxt förtsätter rädslor att användas i uppfostringssyfte av våra föräldrar och man skräms till lydnad och vi rättas oss i ledet. De flesta av oss i alla fall. Vi har våra mössor för att slippa bli sjuka och äter vår mat tillförmån för svältande barn i Afrika. För att inte tala om tandtrollen som borrar sönder våra tänder.

Mörkret skrämmer i alla åldrar, farliga djur och galna människor.
Ta inte godis från farbröder sa min mamma då jag var liten. Dom kan ta dig.
Då våran granne Sigge drog fram en godispåse sprang jag hem och trodde på allvar att han skulle försöka döda mig.
Han förlät mig senare för att jag sparkade honom på benet.

Under tonåren ser vi skräckfilmer som skrämmer oss till vanvett, vi ser reklamer om celuliter och acne och vi skräms åter igen. Använd detta annars blir du gammal, rynkig och ful.
Vi går ut skolan och rädslor fortsätter vara en del i vårat liv, hitta ett jobb, skaffa oss en utbildning och framför allt hitta någon som vill dela just din tillvaro.

Sen då? Då vi uppenbart klarar oss och överlevt den kritiska perioden i vårat liv, vi hittar denna någon och slår oss till ro. Är rädslorna över då?

Istället så skaffar vi oss 2,7 barn, vi köper ett hus vi egentligen inte har råd med, vi köper en eller två bilar och våra rädslor ändras till har man tillräckligt med lön i slutet av månaden, vi sparkar igång ekorrhjulet med våra egna barn och skrämmer dom till lydnad.

Vi oroar oss för allt möjligt som kan drabba dom medan våra egna rädslor bleknar med tiden.
Tiden lär oss att saker vi förut oroade oss för antingen inte inträffar alls eller så händer det i alla fall och vi kan inte göra ett skit åt det.

Däremot så drabbas vi av en annan typ av rädsla.
Vi får insikt om våran egen dödlighet.
Vi börjar tänka efter innan vi gör saker som vi förrut inte skulle ha blinkat för.
En del av oss ägnar ett helt liv att jaga saker.
Våran ungdom, andras ungdom, endorfiner eller adrenalinkickar.
Ungdomens källa är en sägen som en del av oss inte kan låta bli att hålla vid liv.
Vad är man då rädd för?

Rädd för att åldras, rädd för att bli gammal eller bara rädd för att dö?
Den sistnämnda är min verkligehet.

Att leva i skuggan av något som  egentligen inte finns förens man verkligen är där, och då man är där slutar man att finnas till.
Jag deltar i ett lotteri där 2900 kvinnor deltar varje år.
2740 av dessa kommer dra vinsten. Det resterande 160 kommer att förlora.
I 10 år har jag dragit en vinstlott.
Någon annans mamma/fru/sambo/älskarinna/barn har inte gjort det.

Livet är så förbannat orättvist.

Säg mig vad du drömt, ska jag berätta. .

vem du är.
Tyda drömmar är ett känt fenomen där man har givna symboler för huvudtemat i din dröm.
Det är intressant med tanke på att tydningen är individuell samma lika är personen som drömmer.

Min dröm i natt handlade om skogen. Mina drömmar är ofta detaljrika och det är sällan jag inte kommer ihåg dom. Drömmer sällan mardrömmar hur nu det kan komma sig.

I den världsliga ordningen anses just Skog symbolisera vårat undermedvetna. Den kan vara mörk och dyster men oxå vara genomsilad av ljus och ha upplysta gläntor att vara i. Skogen föreställer alltså dig själv, det faror och de glädjeämnen du finner där, finns även inom dig själv. Den oro du känner i drömmen bottnar i dig själv och i dina förutsättningar och  möjligheter.

Fascinerande? Absolut!
Möjligt? - Kanske.

Vad vill då min dröm säga mig?
Är det mitt undermedvetna som spelar mig ett spratt eller är det på något sätt en föraning om vad som komma skall?
Vem bestämmer hur drömmar faller sig? Är det på något sätt ett facit på hur det kan vara eller är det bara slumpen som avgör?

I en perfekt värld slår alla dina drömmar in, i en perfekt värld finns inte om, men och kanske.
I en perfekt värld går ingen hungrig, bostadslös eller skadas.

Vi lever inte i en perfekt värld. Innerst inne vill nog ingen ha en perfekt värld för om det vore så skulle man väl jobba för att den ska bli det?
Vi ägnar oss hellre åt hat än att älska.
Vi sätter det välkända i första rummet och låter ofta udda vara jämt.

Varför det är så kan ingen säkert veta med tanke på att man allt förofta önskar sig världsfred och ett slut på hungern.
Så du min vän, berätta vad du har drömt ska jag försöka säga vem du är.
Kom ihåg att vara väldigt försiktigt med vad du önskar dig. Hips vips slår din önskan in.

På återseende Jessi