Rädslor styr våra liv

Då vi är små styr rädslor vårat liv. Man är rädd för tomten, människor i glassögon och plötsliga ljud.
Under våran uppväxt förtsätter rädslor att användas i uppfostringssyfte av våra föräldrar och man skräms till lydnad och vi rättas oss i ledet. De flesta av oss i alla fall. Vi har våra mössor för att slippa bli sjuka och äter vår mat tillförmån för svältande barn i Afrika. För att inte tala om tandtrollen som borrar sönder våra tänder.

Mörkret skrämmer i alla åldrar, farliga djur och galna människor.
Ta inte godis från farbröder sa min mamma då jag var liten. Dom kan ta dig.
Då våran granne Sigge drog fram en godispåse sprang jag hem och trodde på allvar att han skulle försöka döda mig.
Han förlät mig senare för att jag sparkade honom på benet.

Under tonåren ser vi skräckfilmer som skrämmer oss till vanvett, vi ser reklamer om celuliter och acne och vi skräms åter igen. Använd detta annars blir du gammal, rynkig och ful.
Vi går ut skolan och rädslor fortsätter vara en del i vårat liv, hitta ett jobb, skaffa oss en utbildning och framför allt hitta någon som vill dela just din tillvaro.

Sen då? Då vi uppenbart klarar oss och överlevt den kritiska perioden i vårat liv, vi hittar denna någon och slår oss till ro. Är rädslorna över då?

Istället så skaffar vi oss 2,7 barn, vi köper ett hus vi egentligen inte har råd med, vi köper en eller två bilar och våra rädslor ändras till har man tillräckligt med lön i slutet av månaden, vi sparkar igång ekorrhjulet med våra egna barn och skrämmer dom till lydnad.

Vi oroar oss för allt möjligt som kan drabba dom medan våra egna rädslor bleknar med tiden.
Tiden lär oss att saker vi förut oroade oss för antingen inte inträffar alls eller så händer det i alla fall och vi kan inte göra ett skit åt det.

Däremot så drabbas vi av en annan typ av rädsla.
Vi får insikt om våran egen dödlighet.
Vi börjar tänka efter innan vi gör saker som vi förrut inte skulle ha blinkat för.
En del av oss ägnar ett helt liv att jaga saker.
Våran ungdom, andras ungdom, endorfiner eller adrenalinkickar.
Ungdomens källa är en sägen som en del av oss inte kan låta bli att hålla vid liv.
Vad är man då rädd för?

Rädd för att åldras, rädd för att bli gammal eller bara rädd för att dö?
Den sistnämnda är min verkligehet.

Att leva i skuggan av något som  egentligen inte finns förens man verkligen är där, och då man är där slutar man att finnas till.
Jag deltar i ett lotteri där 2900 kvinnor deltar varje år.
2740 av dessa kommer dra vinsten. Det resterande 160 kommer att förlora.
I 10 år har jag dragit en vinstlott.
Någon annans mamma/fru/sambo/älskarinna/barn har inte gjort det.

Livet är så förbannat orättvist.