Frustration råder.

Känner mig som tiger i en bur. Vandrar, iakttar och avvaktar.
Följer staketet fram till hörnet för att sedan slå en lov och vandra åt andra hållet.
Synar staketet, letar sprickor och möjligheter.
Där, utanför finns friheten och det okända.
Om än buren är liten så är den trygg. Den är välkänd och beprövad.

Rastlösheten driver på. Jag plockar och städar i brist på annat.
Kollar till Kk som sover i sin säng. Någonstans i drömmer blir han ledsen och ropar mitt namn och jag försöker verkligen finnas där.
Jag måste finnas där. Det är mitt jobb bland alla andra.

Fick en kär vän till bords idag och vi pratade om livet. Förutsättningarna kring livet vi känner till och det vi bara vågar drömma om. Skillnaden där i mellan är inte helt oviktig heller.
Hela tiden måste jag sysselsätta mina händer, skapar, plockar, dukar och dukar bort tills det är snyggt och rent. Fortsätter galenskaperna utomhus och han låter mig hållas. Finnas där utan att avbryta.
Barnen stojar kring oss, från ena sekunden springa med gnistor i ögonen och ett förtjust skrik till att i nästa stund ramla och gråta hejdlöst. Mitt i gråten övervinner lusten att leka det tråkiga och gnistret är tillbaka i ögonen. Lek och lär alla vuxna. Eller lev som ni lär.

Efter ett tag då kylan biter oss i kinden smyger vi oss in. Skor och jackor ställs på hyllor och hängs på krokar och vi samlas förtjust kring köksbordet. Åter igen dukas det fram gott att äta och dricka och medan jag brer smörgåsar försöker jag verkligen lära av dessa fantastiska varelser. Min vän har avvikit och jag saknar det vuxna sällskapet om än jag roas av de små. Iaktta samspelet mellan deras individer är både läskigt och roande på samma gång.
Dom spelar spelet. Trots att den minsta deltagaren är blott 3 år så är dom fullfjädrade och redo att testa sina vingar. Dom kommer naturligtvis förr eller senare ramla, tårar kommer att spillas och jag hoppas att dom då kommer att ha modet att ställa sig upp och hitta lusten att leka igen.

Snart ligger dom i sina sängar och min egen tid börjar.
Behovet att sysselsätta händerna pockar på och jag gör en insats men den är varken helhjärtad eller seriös och projekten faller en efter en. Sjunker ner i soffan och låter tanken vandra. Om, men och kanske finns där och rör till allt och då jag inte är redo kickar behovet efter endorfiner in.
Jag är helt oförberedd på suget. Begär efter något jag skulle med lätthet kunna släcka om än ytterst tillfälligt.
Ett behov som jag har förlänge sedan försonats med och som jag hela tiden hittar nya vägar att hantera.
Ikväll kan jag inte göra något åt den. Kan varken äta, träna eller älska.

Mitt i allt tvingas tanken tillbaka till verkligheten. Kk gråter och jag tvingas fungera. Den ytterst bristfälliga sömnen från gårdagen gör sig påmind i ett ögonblick och tanken finns där.
 Ett ögonblick, en skugga faller över men försvinner lika snabbt igen och utan speciellt mycket tanke-handling är jag åter vid hans sida. Han slutar gråta och hittar min hand. Vi flätar fingrar så som så många gånger förut och trots mörkret så kan jag se honom framför mig. Han är den enda "mannen" som jag kan göra det med utan uppmaning.

Alla dom timmar där jag har suttit vid hans sida, pendlat mellan hopp och förtvivlan gör att jag känner igen varenda detalj i hans ansikte. Dom mörka långa fransarna som ramar in hans merlerande ögon och alla skrattgropar i dom tjocka kinderna är särskilt svåra att missa.  Han är blek och hålögd, förmodligen trött efter alla påfrestningar och jag lägger tillbaka den varma handen. Utan att titta på mig säger han; Du är bäst mamma, älskar dig mest i världen.

Jag älskar dig socker, mer än du någonsin kan föreställa dig och ana.