Trött på det mesta

Trött på negativitet, elaka människor och på dumhet. Det borde finnas en lag som reglerar PL 99, dvs olaga dumhet. På riktigt.

Det är helt klart mycket nu och mina nerver ligger utanpå skinnet. Beröring är jobbigt och smärtsamt på både det fysiska och psykiska planet.
Kk är åter igen sjuk och någonstans så är det väl det som behövs för att jag ska sluta ligga på varvstoppen.
Ligga i soffan, andas och bara vara.

Jag försöker andas på riktigt, verkligen låta allt som nöter, sliter och drar bara få vara men förutom obehaget så känner jag att något inom mig håller på att gå sönder.
Min energi och min ork är slut. På ett dåligt sätt.

Jag har svårt att focusera på det som verkligen är viktigt. Jag har svårt att focusera på något överhuvutaget. Jag vet vad jag måste göra och så som den duktiga tjejen jag alltid är så lyckas jag på något sätt få ihop det och få det att verka troligt. Det håller dock inte för någon närmare inspektion.

Idag i sammband med en födelsedag så ställdes dom jobbiga frågorna och jag försökte verkligen lämna ett tillfredsställande svar. Det var inte ens nära att lyckas och jag är slipad då det gäller.
Då jag skulle gå fick jag en väldigt obekväm och spontan kram och där ett tag klamrade jag mig fast som om livet hängde på just den kramen.

Tårarna sprutade och den andra människan blev helt förstörd. Ovan och obekväm av att se mig i det skick som jag verkligen befinner mig i.
Så som den duktiga tjej jag är plockade jag upp bitarna och åkte till det ställe som på kort tid fått en trygg och hemtam känsla.
Stärkt av att få vara bara Jessica åkte jag hem och tog tag i det som behövdes göras.

Efter flera timmar på akuten med min son tar vi oss hem igen och jag bäddar ner honom.
Han sover oroligt och klamrar sig fast vid mig. Lirkar lös hans hand och smyger in på toaletten.
Sätter på vattnet och låter strålarna skölja över mig. Helt oförberedd på chocken, uppgivenheten och framför allt dom bittra tårarna som kommer i en tät följd. Fast än jag vet och förstår. Fast än jag som tillhör dom högfungerande så är jag bitvis så oförstående.
Illamåendet breder ut sig och det gör så fruktansvärt ont.
Det värker inombords på ställen jag aldrig skulle kunna sätta i ord.
Paniken som uppstår samtidigt som kroppen kapitulerar fullständigt. Ja jag ger mig! Det räcker nu. Apelsin för faan.