Bedövad

Fylld av känslor men samtidigt bara bedövad.
Någonstans har jag väl nått någon form av nivå i mitt arbete med mig själv där jag helt enkelt bara accepterar att saker är som dom är.
Acceptera det du inte kan förändra.
Hur vet man vad man kan förändra och när är det i så fall "rätt" att göra denna förändring?

Jag borde kanske bara vänta.
Jag ser människor som ägnar livet att vänta, bedövad av den tråkiga vardagen så ägnar man veckans alla dagar åt att längta till helgen, man ägnar i sin tur veckorna åt till att längta till semestern och man ägnar åren som går till att längta efter pensionen.
Väl där så kan jag satsa pengar på att man istället längtar efter de dagarna man har spenderat i onödan genom att vänta & längta.

Att försöka hitta rätt är väl en del av livet, att veta att man är rätt är svårare. Det är som sagt lättast att vara efterklok. Ge andra råd är lätt, att leva som man lär är svårare och att lösa sina egna problem som borde vara lättast visar sig vara det svårtaste av allt.

Meningen med livet är en klyscha tillsammans med alla goda råd.
Om man visste bäst skulle man väl sakna egna problem eller?
Samtidigt som det finns ett annat sätt att se på saken.
Det är bara döda fiskar som följer med strömmen.
Har man aldrig skaffat sig ovänner är man antingen inte ärlig med sig själv eller mot de man träffar och lever med.
Om man alltid har problem så innebär det andra saker och inte alltid positiva.

Var är jag då i denna soppan?
Helt ärligt så vet jag inte själv. Mina överlevnadsinstinkter säger att jag ska kapa bort allt det som utgör hinder och kräver energi av mig som jag inte har råd att avvara.
Det i sin tur skulle leda till att jag i teorin sitter ensam i en lägenhet och DÄR vill jag inte vara.
Var finns den rätta vägen och hur hittar jag den?
Måste jag börja ställa krav och höja mina förväntningar på både barn, nära och kära?

Å andra sidan ska man verkligen lita på ett beslut taget av fight-or-flight mekanismen?
Historien har lärt mig att fight or flight håller djur och människor vid liv men det säger inget om vilken kvalité det livet innehåller.
Jag känner själv att jag föredrar kvalité istället för kvantitet.
Varför tillbringa en massa tid vilades i en säng, stirrande i taket för att kunna tillbringa en massa fler år att göra den samma.
Där pratar vi slöseri med liv på riktigt.

Jag vill fylla min tid med liv.
Jag vill göra något av varje minut för att den dagen jag dör vill jag ha så lite som möjligt ogjort.
Jag kommer inte hinna med att göra alla saker på min To-Do list innan jag dör men jag vill känna att jag har åtminstone gjort mitt bästa för att försöka.
Jag tänker inte längta till helgen utan jag försöker hitta saker att fylla dagarna med fram tills dess. Tids nog så kommer den i alla fall vare sig jag är redo eller inte.

Saker som sker sker av en anledning både på gott och ont.
Vissa saker gör att man får en tankeställare medan andra passerar omärkt förbi.
Var vi befinner oss i livet spelar stor roll förstås, vissa lär sig livets läxa på en gång medan andra måste göra samma sak flera gånger innan man lär sig OM man lär sig.
En sak är då glasklar. Hälften av allt man oroar sig för inträffar aldrig och resten händer i alla fall och man kan inte göra ett skit åt det.