Öser

Jag fullkomligt öser ( i brist på bättre ord) i allt det jag gör nu förtiden.
Förut har jag åtminstone haft förstånd att inse att saker som inte fungerar är trasiga.
Idag öser jag ner tid, energi, pengar, lite hopp och magi i allt jag tar mig för oavsett om det är jobb, relationer, sex, träning eller fysiska personer.

Begäret är hett och dramatiskt. Behovet är tydligt och syftet är fullständigt obegripligt.
Jag har återgått till att försöka fixa trasiga saker vare sig det är människor, saker eller din själ. Kommit på mig flera gånger att "tjuvlyssna" trots att jag har lovat mig själv att låta bli.
Det intressanta är inte det du säger utan vad du utelämnar och varför.

Funktion har alltid varit mig kärt, nästan löjligt viktigt och jag kan inte låta bli att laga dom. Saker har alltid "talat" till mig, nästan förklarat hur jag ska göra för att återfå funktion igen eller få en ny tillvaro med en ny funktion.
Frustrationen som råder då jag möter en "trasig" människa är ibland ohållbar. Jag vill så mycket, det finns så mycket att "göra" och så lite tid att göra det på.

Fylla ett behov, att göra något för någon annan som dom är fullt kapabla att göra själva eller i värsta fall inte alls skapar i sin tur ett lugn hos mig själv.
För jag tror verkligen att vi kan rädda världen.
Jag har dock lärt mig den hårda vägen att jag inte kan göra det ensam.

Funktionen är viktig och måste fylla ett syfte.
Utan syfte kostar den för mycket vare sig det är tid, energi eller pengar. Jag vet om allt detta och ändå kan jag inte låta bli att fortsätta ösa trots att jag vet att det är dömt till att misslyckas.

Jag vet att jag blir lidande, det straffar ingen annan än mig själv och dom som har lärt sig vara beroende av mig.
En del har stöttat på mig hela livet och jag kommer fortsätta vara där oavsett vad medan andra faller platt.
Min spontana tanke är; Vem ska rädda mig från mig själv?

Att "tjuvlyssna" är fult. Det har vi alla fått lära oss från det vi var små. Hur låter man bli att lyssna på saker som inte sägs? Hur duckar man för information som slungas mot dig då en människa träder in i ett rum?
Eller för känslor som man får för människor som fördunklar det du tror utan att egentligen veta?

Hur lär man sig vilken känsla som är rätt och vilken som är fel om man inte undersöker hur det ser ut egentligen?
Vissa saker vill man inte se och vissa saker vill man inte veta.
Vissa saker kan man inte förklara. Vissa saker bör man inte förklara och för att återgå till det som känns mest akut. Hur räddar jag mig från mig själv?