Tröttsamt

Ointressant och frustrerande.
Kk feber slog ner med full kraft och innan den klingande av så fick stortjejen körtelfeber.

Jag har det jag gör.
Det finns ingen tid till lust och förströelse om än jag behöver den. Riktigt mycket.
Beställde en födelsedagspresent till mig själv. Dyr och onödig men det är gjorda andra dyra och onödiga inköp så man får passa på.

Det är mycket som nöter på många plan och man håller andan och hoppas att förtöjningarna håller.
I vanlig ordning kör jag det tygeln håller för men samtidigt kan jag inte låta bli att drömma mig bort.

Idag satt vi i oredan, försökte samordna och sköta det säkerhetstekniska så långt det går så hamnade vi osökt i samtal om semester på franska riviäran. Jag önskar, jag önskar jag önskar för man ska aldrig säga aldrig

Ge mig ditt godkännande

Jag vill ha ditt godkännande!
Jag vill veta att det jag gör är bra och att jag duger.

Belöna mig med ord jag vill höra, uppskatta mig för det jag är istället för det jag kan göra för dig.
Det faktiska Duktig tjej som man säger ihop om att slippa ge en klapp på axeln eller dylika fysiska beröringar. Det är kanske det som betyder något. Det är inte vad du säger som räknas utan hur du säger det.

Istället för att säga till din omgivning; hjälp mig hela tiden skulle det kanske vara på sin plats att säga kan jag göra något för dig och se sedan till att faktiskt ha tid då dom faktiskt behöver hjälp istället för sätta dig själv först.

Jag försöker vakna varje dag och vara en duktig tjej.
I min övertygelse att göra ett försök att rädda världen så börjar jag med att rädda mig själv och dom runt omkring mig. Jag tror på att arbete ger dig frihet, minimerar dina måsten och förpliktelser om du låter saker få sin plats och sin tid.
Underhåll ger faktiskt lättnad i tillvaron istället för merjobb.

Vad är motsatsen då ?
Good girl - bad girl?

Genast vaknar den primitiva individen, vilka män har inte fantiserat om en bad girl?
Upp med en hand!
Ni ser det vara nästan alla ;)

En som bakar frukostbröd och bjuder din mamma på kaffe och hembakta bullar vid samma köksbord som hon försöker hjälpa dig riva på kvällen då barnen sover?
En kvinna som har sina trosor i fickan på väg in på restaurangen och på sig då ni går därifrån?
Många pratar om sina kvinnor så som bilar eller kaliber.
Varför köra bubbla då man kan köra Ferrari eller Porsche?

Det kan vara så enkelt att man hellre kör bubbla för att man är kass på att växla eller klivet av kopplingen som en kärring.
Det kan vara så att man helt enkelt inte kan hantera uppmärksamheten som en sportbil väcker eller att man helt enkelt inte har råd med varken underhåll eller försäkring.
Man föredrar helt enkelt funktion före utseende.
Då får man nöja sig med hederlig bruksbil så som en Volvo eller en bubbla.

Frågan är då min vän, föredrar du en sport eller bruksbil?

Sprickor i fasaden.

Alla människor har en fasad. Vissa är mer mån om sin fasad än andra.
En del använder glitter och spackel medan andra är mer praktiska och kör på, låter fasaden få sina sprickor.
Sprickor blir det för alla. Tidens tand låter inget bestå och beroende på vad man utsätts för så sätter det sina spår. En del åldras med värdighet, andra kämpar med det hopplösa kriget att förhindra tiden.

Över tid försämras och försvagas man. En del bryr sig inte alls och där sker förfallet i en rasande fart.
Vissa drar det till sin spets genom att använda gift eller rent ut sagt ta till hantverkarhjälp dvs lägga sig under kniven.Vissa föds gammal och förblir gamla medan en del aldrig verkar blir det, varken i kropp eller i sinne.

Vad är då lösningen, svaret på ungdomens hemlighet?
Rätt kost, träning och sömn -drick mycket vatten?
För ler man får man rynkor, är man bekymrad får man oxå rynkor, åtminstone om man får tro reklamen. Förbli likgiltig så kommer du att vara som snyggast blir min slutsats av den.

Jag är inte rädd för sprickor i fasaden. Förblir hellre lyckligt rynkig än gammal & likgiltig.
Jag är heller inte speciellt rädd om fasaden. Underhåll sker med bitvis med bra mat, mycket sex och en tacksam inställning till livet. Spackla upp utan bestående resultat lurar bara andra.
Att gå från en 12 till i bästa fall en 5:a av en natts sömn är inte min stil.

Ja jag tror stenhårt på kåt, glad och tacksam.
På det tror jag att man ska vara generös med sig själv med allt vad det innebär.
Sedan är det givetvis en tolkningsfråga vad detta innebär för en själv.
Jag vet vad det innebär för mig och det är för dig att komma på om du inte redan vet det.

Jag behöver inte spackel, glitter, div håll in och lyft upp på dom rätta ställena, gift som förlamar min hud eller ett konstgjort fett som fyller ut den.
Jag har redan dom sakerna förvarade där tiden inte kan ta dom ifrån mig.
Där dom är lätt att nå, lätta att fylla på och framför allt möjliga att underhålla utan kniv, sprutor och pengar.

Fördelen med tiden är att man slutar leta efter enhörningar och skatter vid regnbågens slut.
Man lägger mer tid på att leta människor som tillfredsställer både kropp och själ istället för att bara leta kropp som efteråt endast tillfredsställer egot man behöver för att leta nästa.
Sprialen snurrar på, och desto fortare det går desto ytligare blir man och desto fler kroppar avverkar man.

Jag har kommit på att jag på senare tid (efter 30) fortfarande uppskattar ett vackert ansikte eller en fantastisk kropp men det gör mig inte intresserad för jag vill ha något annat.
Tuggmotstånd och sprickor i fasaden.
Jag vill inte ha perfekta människor i mitt liv, jag vill ha intressanta människor med en historia.
Man måste träna muskler om man vill att dom ska vara starka och du måste göra desamma med din själ.

Skönhet kommer inifrån sägs det och jag tycker det är kvalificerat skitsnack.
Själen kommer inifrån tillsammans med personligheten.
Skulle skönhet komma inifrån skulle vi inte ha skönhetsideal och obekväma skor.
Vi skulle inte vilja lyfta, fylla, sträcka eller ta bort delarna på våra kroppar.
Inte heller äta rätt, shoppa & träna tills vi gråter blod, svett och tårar för att slippa stå i vassen under årets badsäsong.

Hurra för sprickor i fasaden!

Bedövad

Fylld av känslor men samtidigt bara bedövad.
Någonstans har jag väl nått någon form av nivå i mitt arbete med mig själv där jag helt enkelt bara accepterar att saker är som dom är.
Acceptera det du inte kan förändra.
Hur vet man vad man kan förändra och när är det i så fall "rätt" att göra denna förändring?

Jag borde kanske bara vänta.
Jag ser människor som ägnar livet att vänta, bedövad av den tråkiga vardagen så ägnar man veckans alla dagar åt att längta till helgen, man ägnar i sin tur veckorna åt till att längta till semestern och man ägnar åren som går till att längta efter pensionen.
Väl där så kan jag satsa pengar på att man istället längtar efter de dagarna man har spenderat i onödan genom att vänta & längta.

Att försöka hitta rätt är väl en del av livet, att veta att man är rätt är svårare. Det är som sagt lättast att vara efterklok. Ge andra råd är lätt, att leva som man lär är svårare och att lösa sina egna problem som borde vara lättast visar sig vara det svårtaste av allt.

Meningen med livet är en klyscha tillsammans med alla goda råd.
Om man visste bäst skulle man väl sakna egna problem eller?
Samtidigt som det finns ett annat sätt att se på saken.
Det är bara döda fiskar som följer med strömmen.
Har man aldrig skaffat sig ovänner är man antingen inte ärlig med sig själv eller mot de man träffar och lever med.
Om man alltid har problem så innebär det andra saker och inte alltid positiva.

Var är jag då i denna soppan?
Helt ärligt så vet jag inte själv. Mina överlevnadsinstinkter säger att jag ska kapa bort allt det som utgör hinder och kräver energi av mig som jag inte har råd att avvara.
Det i sin tur skulle leda till att jag i teorin sitter ensam i en lägenhet och DÄR vill jag inte vara.
Var finns den rätta vägen och hur hittar jag den?
Måste jag börja ställa krav och höja mina förväntningar på både barn, nära och kära?

Å andra sidan ska man verkligen lita på ett beslut taget av fight-or-flight mekanismen?
Historien har lärt mig att fight or flight håller djur och människor vid liv men det säger inget om vilken kvalité det livet innehåller.
Jag känner själv att jag föredrar kvalité istället för kvantitet.
Varför tillbringa en massa tid vilades i en säng, stirrande i taket för att kunna tillbringa en massa fler år att göra den samma.
Där pratar vi slöseri med liv på riktigt.

Jag vill fylla min tid med liv.
Jag vill göra något av varje minut för att den dagen jag dör vill jag ha så lite som möjligt ogjort.
Jag kommer inte hinna med att göra alla saker på min To-Do list innan jag dör men jag vill känna att jag har åtminstone gjort mitt bästa för att försöka.
Jag tänker inte längta till helgen utan jag försöker hitta saker att fylla dagarna med fram tills dess. Tids nog så kommer den i alla fall vare sig jag är redo eller inte.

Saker som sker sker av en anledning både på gott och ont.
Vissa saker gör att man får en tankeställare medan andra passerar omärkt förbi.
Var vi befinner oss i livet spelar stor roll förstås, vissa lär sig livets läxa på en gång medan andra måste göra samma sak flera gånger innan man lär sig OM man lär sig.
En sak är då glasklar. Hälften av allt man oroar sig för inträffar aldrig och resten händer i alla fall och man kan inte göra ett skit åt det.

Öser

Jag fullkomligt öser ( i brist på bättre ord) i allt det jag gör nu förtiden.
Förut har jag åtminstone haft förstånd att inse att saker som inte fungerar är trasiga.
Idag öser jag ner tid, energi, pengar, lite hopp och magi i allt jag tar mig för oavsett om det är jobb, relationer, sex, träning eller fysiska personer.

Begäret är hett och dramatiskt. Behovet är tydligt och syftet är fullständigt obegripligt.
Jag har återgått till att försöka fixa trasiga saker vare sig det är människor, saker eller din själ. Kommit på mig flera gånger att "tjuvlyssna" trots att jag har lovat mig själv att låta bli.
Det intressanta är inte det du säger utan vad du utelämnar och varför.

Funktion har alltid varit mig kärt, nästan löjligt viktigt och jag kan inte låta bli att laga dom. Saker har alltid "talat" till mig, nästan förklarat hur jag ska göra för att återfå funktion igen eller få en ny tillvaro med en ny funktion.
Frustrationen som råder då jag möter en "trasig" människa är ibland ohållbar. Jag vill så mycket, det finns så mycket att "göra" och så lite tid att göra det på.

Fylla ett behov, att göra något för någon annan som dom är fullt kapabla att göra själva eller i värsta fall inte alls skapar i sin tur ett lugn hos mig själv.
För jag tror verkligen att vi kan rädda världen.
Jag har dock lärt mig den hårda vägen att jag inte kan göra det ensam.

Funktionen är viktig och måste fylla ett syfte.
Utan syfte kostar den för mycket vare sig det är tid, energi eller pengar. Jag vet om allt detta och ändå kan jag inte låta bli att fortsätta ösa trots att jag vet att det är dömt till att misslyckas.

Jag vet att jag blir lidande, det straffar ingen annan än mig själv och dom som har lärt sig vara beroende av mig.
En del har stöttat på mig hela livet och jag kommer fortsätta vara där oavsett vad medan andra faller platt.
Min spontana tanke är; Vem ska rädda mig från mig själv?

Att "tjuvlyssna" är fult. Det har vi alla fått lära oss från det vi var små. Hur låter man bli att lyssna på saker som inte sägs? Hur duckar man för information som slungas mot dig då en människa träder in i ett rum?
Eller för känslor som man får för människor som fördunklar det du tror utan att egentligen veta?

Hur lär man sig vilken känsla som är rätt och vilken som är fel om man inte undersöker hur det ser ut egentligen?
Vissa saker vill man inte se och vissa saker vill man inte veta.
Vissa saker kan man inte förklara. Vissa saker bör man inte förklara och för att återgå till det som känns mest akut. Hur räddar jag mig från mig själv?

Trött på det mesta

Trött på negativitet, elaka människor och på dumhet. Det borde finnas en lag som reglerar PL 99, dvs olaga dumhet. På riktigt.

Det är helt klart mycket nu och mina nerver ligger utanpå skinnet. Beröring är jobbigt och smärtsamt på både det fysiska och psykiska planet.
Kk är åter igen sjuk och någonstans så är det väl det som behövs för att jag ska sluta ligga på varvstoppen.
Ligga i soffan, andas och bara vara.

Jag försöker andas på riktigt, verkligen låta allt som nöter, sliter och drar bara få vara men förutom obehaget så känner jag att något inom mig håller på att gå sönder.
Min energi och min ork är slut. På ett dåligt sätt.

Jag har svårt att focusera på det som verkligen är viktigt. Jag har svårt att focusera på något överhuvutaget. Jag vet vad jag måste göra och så som den duktiga tjejen jag alltid är så lyckas jag på något sätt få ihop det och få det att verka troligt. Det håller dock inte för någon närmare inspektion.

Idag i sammband med en födelsedag så ställdes dom jobbiga frågorna och jag försökte verkligen lämna ett tillfredsställande svar. Det var inte ens nära att lyckas och jag är slipad då det gäller.
Då jag skulle gå fick jag en väldigt obekväm och spontan kram och där ett tag klamrade jag mig fast som om livet hängde på just den kramen.

Tårarna sprutade och den andra människan blev helt förstörd. Ovan och obekväm av att se mig i det skick som jag verkligen befinner mig i.
Så som den duktiga tjej jag är plockade jag upp bitarna och åkte till det ställe som på kort tid fått en trygg och hemtam känsla.
Stärkt av att få vara bara Jessica åkte jag hem och tog tag i det som behövdes göras.

Efter flera timmar på akuten med min son tar vi oss hem igen och jag bäddar ner honom.
Han sover oroligt och klamrar sig fast vid mig. Lirkar lös hans hand och smyger in på toaletten.
Sätter på vattnet och låter strålarna skölja över mig. Helt oförberedd på chocken, uppgivenheten och framför allt dom bittra tårarna som kommer i en tät följd. Fast än jag vet och förstår. Fast än jag som tillhör dom högfungerande så är jag bitvis så oförstående.
Illamåendet breder ut sig och det gör så fruktansvärt ont.
Det värker inombords på ställen jag aldrig skulle kunna sätta i ord.
Paniken som uppstår samtidigt som kroppen kapitulerar fullständigt. Ja jag ger mig! Det räcker nu. Apelsin för faan.

Frustration råder.

Känner mig som tiger i en bur. Vandrar, iakttar och avvaktar.
Följer staketet fram till hörnet för att sedan slå en lov och vandra åt andra hållet.
Synar staketet, letar sprickor och möjligheter.
Där, utanför finns friheten och det okända.
Om än buren är liten så är den trygg. Den är välkänd och beprövad.

Rastlösheten driver på. Jag plockar och städar i brist på annat.
Kollar till Kk som sover i sin säng. Någonstans i drömmer blir han ledsen och ropar mitt namn och jag försöker verkligen finnas där.
Jag måste finnas där. Det är mitt jobb bland alla andra.

Fick en kär vän till bords idag och vi pratade om livet. Förutsättningarna kring livet vi känner till och det vi bara vågar drömma om. Skillnaden där i mellan är inte helt oviktig heller.
Hela tiden måste jag sysselsätta mina händer, skapar, plockar, dukar och dukar bort tills det är snyggt och rent. Fortsätter galenskaperna utomhus och han låter mig hållas. Finnas där utan att avbryta.
Barnen stojar kring oss, från ena sekunden springa med gnistor i ögonen och ett förtjust skrik till att i nästa stund ramla och gråta hejdlöst. Mitt i gråten övervinner lusten att leka det tråkiga och gnistret är tillbaka i ögonen. Lek och lär alla vuxna. Eller lev som ni lär.

Efter ett tag då kylan biter oss i kinden smyger vi oss in. Skor och jackor ställs på hyllor och hängs på krokar och vi samlas förtjust kring köksbordet. Åter igen dukas det fram gott att äta och dricka och medan jag brer smörgåsar försöker jag verkligen lära av dessa fantastiska varelser. Min vän har avvikit och jag saknar det vuxna sällskapet om än jag roas av de små. Iaktta samspelet mellan deras individer är både läskigt och roande på samma gång.
Dom spelar spelet. Trots att den minsta deltagaren är blott 3 år så är dom fullfjädrade och redo att testa sina vingar. Dom kommer naturligtvis förr eller senare ramla, tårar kommer att spillas och jag hoppas att dom då kommer att ha modet att ställa sig upp och hitta lusten att leka igen.

Snart ligger dom i sina sängar och min egen tid börjar.
Behovet att sysselsätta händerna pockar på och jag gör en insats men den är varken helhjärtad eller seriös och projekten faller en efter en. Sjunker ner i soffan och låter tanken vandra. Om, men och kanske finns där och rör till allt och då jag inte är redo kickar behovet efter endorfiner in.
Jag är helt oförberedd på suget. Begär efter något jag skulle med lätthet kunna släcka om än ytterst tillfälligt.
Ett behov som jag har förlänge sedan försonats med och som jag hela tiden hittar nya vägar att hantera.
Ikväll kan jag inte göra något åt den. Kan varken äta, träna eller älska.

Mitt i allt tvingas tanken tillbaka till verkligheten. Kk gråter och jag tvingas fungera. Den ytterst bristfälliga sömnen från gårdagen gör sig påmind i ett ögonblick och tanken finns där.
 Ett ögonblick, en skugga faller över men försvinner lika snabbt igen och utan speciellt mycket tanke-handling är jag åter vid hans sida. Han slutar gråta och hittar min hand. Vi flätar fingrar så som så många gånger förut och trots mörkret så kan jag se honom framför mig. Han är den enda "mannen" som jag kan göra det med utan uppmaning.

Alla dom timmar där jag har suttit vid hans sida, pendlat mellan hopp och förtvivlan gör att jag känner igen varenda detalj i hans ansikte. Dom mörka långa fransarna som ramar in hans merlerande ögon och alla skrattgropar i dom tjocka kinderna är särskilt svåra att missa.  Han är blek och hålögd, förmodligen trött efter alla påfrestningar och jag lägger tillbaka den varma handen. Utan att titta på mig säger han; Du är bäst mamma, älskar dig mest i världen.

Jag älskar dig socker, mer än du någonsin kan föreställa dig och ana.